Från OS-satsande elitgymnast till smärtstillande och ett identitetsfall som kunde ha kostat henne allt. I dag driver hon studio, app och klädmärke och hjälper tusentals att hitta styrka i vardagen. En berättelse om motstånd och mod att börja om.
TEXT & FOTO: GABRIEL ALENIUS STYLIST: NORA DÜKLER
HÅR & MAKEUP: CAROLINE JÄRGREN
DET FÖRSTA SOM SLÅR EN NÄR MAN kliver in genom dörren hemma hos Jannice Kovács är energin. Den är varken lugn eller påträngande, utan mer som ett slags självklart och varmt välkomnande. Barnens skor står längs hallväggen, den lilla toypudeln Enzo springer förväntansfullt fram och i vardagsrummet ligger en träningsmatta utrullad.
Det är ett hem som används, där idéer föds i farten och där företagsdrömmar samsas med vardagslivet hos en familj. ”Välkommen, jag har just avslutat ett livepass”, säger hon.
Hon beskriver sig själv som ”en som har tusen bollar i luften”, och det är svårt att inte tro henne. Mamma till tre barn. Entreprenör. Personlig tränare. Träningsprofil. Kostguide. Studioägare. Kläddesigner. Och någon som, trots allt detta, rör sig med en sällsynt kombination av ödmjukhet och orubblig kraft. Men för att förstå vem hon är i dag måste man börja långt tidigare – i en gymnastikhall, i en kropp som skulle bära en olympisk dröm.
"Min kropp sa
stopp långt innan någon
annan gjorde det."
EN TALANG MAN INTE SETT PÅ ÅRATAL
Hon var bara 14 när hon blev uttagen till en SOK–satsning mot OS 2008. Precis en sådan chans som unga gymnaster drömmer om i åratal. Träningen dominerade hela hennes tillvaro: morgonpass, dansträning i skolan, fyra till fem timmar i hallen varje eftermiddag. ”Det var mitt liv”, säger hon. ”Mina kompisar fanns där, mina drömmar fanns där. Allt kretsade kring gymnastiken.” Men samtidigt bar kroppen på något annat. Smärta som brände i ryggen. Ben som domnade. En vilja som pressade genom allt – och en omgivning som såg hennes talang tydligare än hennes gränser.
”Man såg min potential mer än man såg mig”, säger hon.
”Och jag hade behövt någon som bromsade. Det fanns inte.”
Till slut sa kroppen tvärt stopp. Smärtan gjorde det svårt att ens gå. Läkaren var tydlig: hon måste sluta, oavsett drömmar och längtan till OS. Det blev ett fall från 32 timmars träning i veckan till absolut noll. En identitet som rämnade.
EN SMÄRTA SOM TOG ÖVER – OCH ETT VAL SOM FÖRÄNDRADE ALLT
Det är lätt att tro att ett avslut i elitidrotten ”bara” handlar om saknad efter träning och tävling. Men för henne blev det något helt annat. Smärtan efter skadan var intensiv, och hon hamnade snabbt i behandling med starka smärtstillande. ”Tramadolen tog över mitt liv. Jag var dimmig, borta, liksom inte mig själv.”
Då var hon 15.
Det kunde ha gått på ett helt annat sätt. Missbruk fanns i släkten, något som gjorde situationen ännu mer laddad. Till slut nådde hon en punkt där hon kände att: ”Det här är inte jag. Det här får inte bli min väg.”
”Jag sa till läkaren: ’Jag vill inte ha mer. Det måste finnas ett annat sätt.’” Hon fick hjälp med en långsam nedtrappning. Samtidigt började hon, bit för bit, försöka förstå vad kroppen behövde för att må bättre. Det var där, i den perioden av kaos, smärta och sökande, som något väcktes i henne, ett intresse för anatomi, rörelse och träning som verktyg för läkning. ”Min anatominörd-sida föddes där”, säger hon med ett lite snett leende.
"Fem minuter
träning kan förändra
en hel dag."
JOBB, NÄTTER, HELGER MOT EN NY RIKTNING
Efter nedtrappningen tog hon vilket jobb som helst för att distrahera sig. Hon jobbade nätter, helger, dubbelpass. Samtidigt hjälpte hon idrottare vid sidan av, och sakta kände hon hur hon hittade tillbaka till styrkan – både fysisk och mental. Idrotten var inte längre en prestation, utan ett sätt att överleva. Ett sätt att vara sig själv.
FRÅN KONTORSSTRESS TILL PTMORSAN
Det dröjde några år innan hon landade i vad hon faktiskt ville göra. Hon hade hunnit jobba inom restaurang, tv-branschen och rekrytering. Men allt som kändes ”rätt”, var stunderna när någon på kontoret sa ”jag har så ont i ryggen” och hon spontant svarade ”jag kan hjälpa dig”.
När hon fick sitt första barn blev det tydligt, hon var inte en kontorsperson. Hon var en tränare. Hon tog PT-licens, jobbade på gym, och när hon gick på sin tredje föräldraledighet började kunder be henne om digitala upplägg. Först tänkte hon skriva pass på papper. Sedan kom frågan: ”Kan du inte lägga upp övningar på Instagram?”
Hon ville inte blanda in sitt privata konto. Så hon startade ett nytt: PTmorsan.
Ett namn som nu tusentals människor känner till, men som då var ett spontant infall vid köksbordet.
”Jag hade ingen plan alls. Jag la upp övningar för mina kunder, och plötsligt bara hittade en massa människor dit. Jag tänker inte så mycket”, skrattar hon. ”Jag bara gör, och förhoppningsvis är det någon som gillar det”
Just det kanske också är hemligheten. Jannice är jordnära, varm och extremt generös. Vilket märks i varje video, varje livepass och i varje dialog med följarna. I dag driver hon en egen träningsstudio, designar egna träningskläder och har skapat en träningsapp som samlar runt 1 000 personer. Där finns livepass, färdiga program och specialupplägg för allt från hemmaträning till gym. Och så finns PTmorsans kök – ett matkoncept som växer snabbt. ”Matlagning är min terapi”, säger hon. Recepten är snabba, näringsrika och anpassade för både familjer och idrottare. Nu planerar hon event, kurser och en e-bok som lanseras under 2026. Det är ännu en boll i luften, men för henne verkar varje ny idé ge energi istället för att ta.
"Jag tänker inte så mycket,
jag bara kör och ser hur det går!"
ENTREPRENÖRSDRIVET SOM ALDRIG STANNAR
”Senast igår kom jag på en ny affärsidé”, säger hon och skrattar. ”Jag går in i kreativa faser där det bara bubblar. Det är precis där jag är nu.” Men hon medger också att det kan bli ensamt. Hennes man, som driver eget i inom byggbranschen, har haft svårt att hinna vara bollplank alla gånger. ”Träning är inte riktigt hans grej”, säger hon och ler. ”Så han är inte rätt person att bolla med när det gäller träning, kostupplägg eller färgkoder på nya släpp av träningsplagg. Men han finns alltid där för mig och stöttar mig i allt.” Nu har hon en marknadsföringskollega att bolla med – något som förändrat mycket.
NOMINERAD TILL GULDHJÄRTAT
Hon blev nyligen nominerad till Årets digitala inspiratör, men gick inte vidare som finalist. ”Det gör ingenting”, säger hon snabbt. ”Bara att någon sett mig, tänkt på mig och röstat, det är väldigt stort. Det är det fina och det som är värt allra mest för mig.” Under nästa år avslöjar hon att appen kommer att fyllas på med nya träningsprogram och roliga challenges. Dessutom kommer matdelen att växa rejält. ”Det händer alltid saker. Jag tror inte att jag kommer stå still en enda månad nästa år.”
HEMMET, HUNDEN OCH DEN DÄR KÄNSLAN AV ATT VARA MITT I LIVET
Under intervjun och fotograferingen utför hon vant några övningar mitt på golvet i vardagsrummet, som blivit den självklara scenen för hennes pass och konto. Vissa bilder tas på soffan bredvid hunden som gärna vill vara nära hela tiden. Det är något vackert i kontrasten mellan allt hon varit med om. Smärtan, tabletterna, pressen, fallet och den styrka och självsäkerhet hon nu har. Styrkan är inte längre explosiv och elitidrottslig. Den är mjukare. Mentalt förankrad. Ett slags lugnt självförtroende som bara kan födas hos någon som kämpat och hittat en väg tillbaka.
3 RÅD FRÅN EN SOM VET
HUR DET KÄNNS ATT BÖRJA OM
1. Sänk kraven.
All träning är bättre än ingen. Fem minuter kan förändra hur kroppen mår.
2. Planera in det som ett möte.
Det är som att borsta tänderna. Man gör det inte för att det är kul - man gör det för att kroppen behöver det.
3. Hitta ditt varför.
Du måste förstå varför du tränar. Testa en månad och känn efter, då brukar motivationen komma av sig själv.
Caroline Järgren gör makeup och hår på Jannice inför omslagsfototgraferingen.
INSTAGRAM: @ptmorsan, @kraftfullbyjovacs, @kraftfullstudio
(Som prenumerant på Kenzie får du bra rabatt på kläder och träningsapp hos PTmorsan, logga in på ditt konto för att se alla förmåner.)
