”Känslan jag tror vi alla löpare letar efter men som vi så sällan får chansen att uppleva.”
FOTO: DAN LEPP
NÅGOT BORTOM PERSONBÄSTAN, PRESTATION OCH DEN EVIGA JAKTEN att ständigt utvecklas och bli bättre. När jag stegrade min träning hade mina PB:n och utvecklingen en väldigt central del. Men ju mer jag sprang, och ju mer PB:n jag slog, insåg jag att det fanns något bortom resultaten, något som grundade sig i en känsla. Jag hade en tro att när jag ökade min dos och började springa mer så skulle denna känsla dyka upp oftare, men jag förstod ganska snabbt att så behöver inte vara fallet. För att få uppleva den krävdes snarare ett klokt samspel mellan belastning, jobb, familj, kost och återhämtning.
Första gången jag upplevde den var när jag i ungdomen spelade fotboll i min födelseort Motala. Det skulle arrangeras en lokal stafett där jag sprang en av sträckorna för mitt fotbollslag. Mina tidigare möten med löpning hade mest varit en del av min sport där min upplevelse hade varit att alltid springa tills lungorna vändes ut och in och att det gärna skulle svartna för ögonen. Tränarna uppmanade oss att ta i så mycket att blodsmak i munnen uppstod. De påpekade att ”jogga kan min mormor göra” och tar ni inte i enligt ovan så har ni inte fått ut något av passet. Jag var dock bra på det där med löpning, men mycket av det berodde just på att jag var bra att springa tills det näst intill blev omöjligt att styra benen och det var inte ovanligt att jag körde tills det blev ”mörkt” och ”svart”.
Men åter till stafetten och den magiska dagen på den soldränkta asfaltsrakan på Vintergatan i Motala där allt var annorlunda. Det var här jag blev förälskad i löpning för första gången, det var här jag förstod att det fanns något bortom blodsmak och förlorat synfält. Den känslan jag upplevde här satte spår, den liksom etsade sig fast och när jag under många år inte kunde springa på grund av artros i ett knä var det just denna känsla jag förknippade löpningen med, trots att jag haft avsevärt många fler tunga och mörka ögonblick än lätta och ljusa. Jag sprang som i trans den där dagen. Jag upplevde en känsla av lugn och jag hade framförallt full kontroll.
Detta var något nytt för mig och det kändes verkligen som att jag satt på hela kortleken och i lugn och ro kunde spela ut mina motståndare. Jag har ingen aning om hur fort det gick, men det tar inte ifrån mig känslan, jag hade hittat förmågan att distribuera mina krafter, och när det var dags att växla upp farten kändes det som att jag kunde vrida upp vartenda aggregat på max utan att vara i närheten av att ta slut. Den fjäderlätta känslan mot underlaget och viktlösheten glömmer jag aldrig.
Jag har också förstått att det inte är en känsla man ska ta för given, då jag inte upplevt denna så många gånger i mitt relativt långa ”löparliv”. Kanske är det just hoppet om att få uppleva den igen, vare sig det är på tävling eller under ett vanligt distanspass, som får mig att snöra på mig skorna vecka efter vecka, år ut och år in.
